Mitt hjärta är ett jordskred

Utskriven. Blandade känslor.

Det började bra med lite målning, sömnad och blåbärsplockning. Men natten blev inte riktigt som väntat, kunde inte sova alls. Skakade som ett asplöv och hulkade av ångest. Vid 04 fick jag nog och åkte tillbaka till avdelningen. Regnet öste ned och i vanliga fall brukar jag tycka att det hjälper, att regnet rensar bort, men inte den här gången... Känner mig som en clown, ett gammalt skämt som ingen skrattar åt. F I A S K O.

Vi är aldrig så vilsna att våra skyddsänglar inte kan se oss 💕

Ny medicin. Jag vaknar på natten av att det kryper innanför skallbenet. Skalbaggar. Det kliar och svider. Så verkligt. Så sjukt. Jag kan inte annat än att skrika rakt ut. Personalen kommer springandes, en injektion senare ligger jag utslagen på sängen. 

Note to self; There’s nothing I’m not worthy of.

När tårarna forsar som bäckar om våren och tusen hovar dundrar i mitt bröst När det känns som om vägen tar slut och jag skrikit tills jag inte har någon röst När åskan dånar och vinden ylar och det i mitt inre blivit höst Då är det hos dig, min vackra sparv, under din vinge som jag söker tröst

"Och du sa om kärlek var ett skepp skulle du ha tusen vrak i dig".

Vissa dagar känns gravitationen dubbelt så stark.

Ofta blir jag tillsagd att vara stilla, men det känns som om hjärtat ska sluta pumpa om jag inte rör mig. Jag känner mig ofta som en fånge i min egen kropp, så länge jag håller mig i rörelse kan jag koppla av lite grann.  

Ibland tror jag att min själ är begagnad. Jag är så trött, så otroligt trött.

"Den här var ganska djup" säger hon och pekar på ett sår. Rösterna i mitt huvud säger "Djupare kan jag".

Armen var alldeles knölig och öm när jag kom till avdelningen, jag hade slagit hårt med hammaren. Så i förmiddags blev det en tur till röntgen, men lyckligtvis visade det inga benbrott. Och de slafsiga såren på vänsterarmen motar vi med penicillin.

Ibland känns det som om människor jag älskar inte älskar mig tillbaka.

Jag minns inte riktigt hur jag hamnade på avdelningen, hur allt kaos nystade upp sig. Jag minns bara att jag stod i ruiner med en sköterska i telefonen. Hennes röst var så långt bort. Mitt hjärta bankade så hårt att jag trodde det skulle hoppa ur bröstkorgen, hela kroppen skälvde av ångest. Resten är ett svart hål. Tydligen hade öppenvårdspersonalen kommit hem till mig och hämtat mig, kört mig till psykiatriska jourmottagningen och de kom precis i sista sekund. Jag hade varken ätit eller sovit på väldigt länge och medicinerna hade jag sparat för att ta en överdos senare samma dag.

Men när jag ser på framtiden så finns jag inte där.

Många med autism snappar upp ljud och detaljer som andra inte lägger märket till. Jag är superbra på att snappa upp saker och tycker att det är en fantastiskt fin gåva. Jag känner mig verkligen välsignad, men dessa intryck skaver också otroligt mycket inuti mig. När det blir för mycket intryck blir jag otroligt känslig och ibland händer det att jag exploderar. En explosion innebär mycket ångest, tårar och förtvivlan. En obehaglig känsla brer ut sig i kroppen och den är näst intill omöjlig att skaka av sig, man får kämpa hårt och länge. Det gäller att vara envis och inte ge med sig men alla dagar har man inte ork och får se sig besegrad.