Ett svart hål

Jag minns inte riktigt hur jag hamnade på avdelningen, hur allt kaos nystade upp sig. Jag minns bara att jag stod i ruiner med en sköterska i telefonen. Hennes röst var så långt bort. Mitt hjärta bankade så hårt att jag trodde det skulle hoppa ur bröstkorgen, hela kroppen skälvde av ångest. Resten är ett svart hål. Tydligen hade öppenvårdspersonalen kommit hem till mig och hämtat mig, kört mig till psykiatriska jourmottagningen och de kom precis i sista sekund. Jag hade varken ätit eller sovit på väldigt länge och medicinerna hade jag sparat för att ta en överdos senare samma dag.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Håll käften

Sedan jag började äta psykofarmaka har jag gått upp väldigt mycket i vikt. Sanningen är att jag väger dubbelt så mycket som jag gjorde innan jag började med medicinerna år 2015. Det har tagit hårt på mig, inte det att jag påminner om en säl, (jag gillar sälar) utan för att jag har svårt att göra vissa rörelser som jag gjorde förut, jag orkar inte lika mycket som förut och kläderna passar inte. Många tror sig också ha rätten att uttrycka sina känslor om min kropp, jag är tjock, äcklig och lat. Men ingen jävel ska säga åt mig att jag är lat och inte försöker. Jag går ofta promenader och tränar faktiskt också. Igår gick jag 30'000 steg. Idag har jag gått 12'000 steg och då är klockan inte ens tio på förmiddagen. Jag försöker och jag gör mitt bästa så håll käften.  
Läs mer

Min kämpe

De skyndar till akuten med bror. Komplikationer efter operation. Hela buken är full av var och de blir tvungna till att öppna honom igen för att få bort allt. Min kämpe 💜
Läs mer