Mitt hjärta är ett jordskred

I ett par år har jag skickat brev och vykort till farfar, små påminnelser om att jag tänker på honom och att jag älskar honom. Det är 133 dagar sedan han gick bort nu. Jag har en hel bunt med vykort adresserade till honom i min byrålåda. Han har ju liksom alltid funnits med mig, hela mitt liv har han varit där, så att skriva några rader går av bara farten. Fortfarande. 

När hyran är betald har jag 80 öre kvar av lönen. Japp, du läste rätt. 80 öre. Då jag är sjukskriven 75% får jag sjukpenning från Försäkringskassan, enligt deras beräkningar har jag rätt till ungefär 2700kr. Pengarna jag får ska räcka till mat, hygienartiklar, försäkring, telefon, a-kassa, kläder, medicin och eventuella nöjen. Jag vet att jag inte är ensam i den här sitsen, det är fler än jag som får vända på slantarna. Jag vet det för att jag ser kön till Matakuten ringla flera meter lång. Jag vet det för väntrummet på soc är fyllt till bredden. Jag vet det för att det sitter en lapp på dörren till kyrkans hus att kölapparna är slut. Jag vet det för jag har sett människor ligga och sova på backen i kylan. Jag skriver inte det här för att få uppmärksamhet eller för att någon ska tycka synd om mig, jag skriver det här för att någonstans är någonting jävligt fel i systemet. Vad fan Sverige, gör om och gör rätt!

Ångesten är stark. Ångesten är högljudd. Den är stor som Mount Everest. 

Idag träffade jag en lärare och en elev från skolan där jag var på författarbesök för två veckor sedan. Superkul att träffa dem, eleven var så nöjd och glad och öste lovord över mig. Innan vi skiljdes åt fick jag veta att jag var det bästa som hänt på hela året. Det är ta mig fan det finaste jag hört på länge.

Efter ett dygns mätningar står det klart. Mitt hjärta rusar för snabbt. Grundligare undersökningar väntar.

I natt fick jag mail från lektören, vi har äntligen kommit slutet av redigeringen av den nya boken. Fy fan vad skönt! Nu kan jag luta mig tillbaka och se hur illustrationerna växer fram och ger boken ännu mer liv. Så häftig upplevelse att få se ens drömmar på papper.

Idag har jag varit på författarbesök på en skola i närheten av där jag bor. Det är verkligen roligt att träffa delar av ens fanclub, jag tror jag drömmer!

Jag ska få en ny kontaktperson! Pappersarbetet är inte helt klart ännu men vi har redan börjat träffas och det känns så bra! Hon är omtänksam, rolig, nyfiken och ärlig. Jag är så otroligt glad!

Jag saknar dig ibland, nej det är inte sant... Jag saknar dig ofta, ofta, ofta.

Tanken var att vi skulle släppa nästa bok nu innan jul, men vi har insett att vi inte kommer hinna klart till dess. Det känns så klart jättetråkigt, samtidigt känner jag ett lugn och en lättnad. För nu behöver vi inte stressa! Jag vill mycket hellre ge ut en bok som är ordenligt genomarbetad och som jag kan vara nöjd och stolt över än en bok som vi bara hafsat igenom. Därför govänner skjuter vi boksläppet till våren. 

Möte med bokförlaget idag, målet är att boken kommer ut till jul men tiden är knapp så nu får vi jobba på! Hatar egentligen själva redigeringsbiten, men har en grymt duktig lektör så det känns faktiskt inte lika jobbigt som sist. Har lärt mig så otroligt mycket av henne och det känns så kul! Jag känner att jag har utvecklats väldigt mycket i mitt skrivande sedan debutboken kom ut i december 2018. Hoppas vi hinner till jul, det vore så roligt att få släppa tre böcker på tre år!

Det inre kriget känns ofta oövervinnerligt. Min familj och mina vänner pratar ibland om drömmar och livsmål, de planerar resor och bröllop, längtar efter barn och planerar ombyggnationer. Men jag kan inte se mig själv i framtiden. Jag kan se en vecka fram, kanske två men sen tar det slut. Jag ger sällan löften, planerar inte så mycket för jag kan inte lova att jag lever om en månad eller om ett halvår. 

Om jag skulle ge dig som mår dåligt just nu en anledning till att fortsätta leva, då skulle jag säga: Du är viktig. Du är värdefull. Du har inte hört all musik, du har inte vandrat alla stigar, du har inte sett allt, du har inte älskat färdigt och du har inte blivit färdigälskad. Den primära anledningen till att fortsätta leva måste du hitta själv, MEN DU SPELAR ROLL! 

 Nu är det två månader sedan farfar gick bort, det känns som om jag har saknat honom i en evighet.

Ibland önskar jag att det var (p)synligt. Att det stod skrivet i pannan eller att vi hade nåt slags märke på tröjan. Att alltid höra att man överdriver eller inte ser sjuk ut, att alltid bli ifrågasatt tär på mig.

Äntligen har jag fått tillbaka manus av lektören. Mest småsaker att tänka på, men det känns som om det blir stor skillnad i manus när jag redigerar. Det känns kul, den här boken blir så himla mycket bättre än debutboken! 

Jag slår upp ögonen och stirrar rakt ut i mörkret. Jag vill skrika men det kommer inget ljud. Ångesten ligger som en tung sten i bröstet, jag kippar efter andan. Vill springa långt bort och aldrig komma tillbaka men benen bär inte. 

Idag var det dags för Gävle Ångestlopp. 57 personer och 6 hundar deltog, sjukt nöjd över de siffrorna med tanke på att regnet stod som spön i backen. Och vi har fått in mer än 3000kr till Hjärnfondens forskning om ångest, depression och andra psykiatriska åkommor, stolt!

Det var någon som sa till mig för ett tag sedan att jag låter så negativ när jag pratar om depression, ångest och allt vad psykisk ohälsa kan innebära. Men ångest är hemskt, ett rent helvete faktiskt och j ag tror att om man ska bryta tabun kring det måste man kalla det vid sitt rätta namn, inte linda in det i vackra ord. Ångest är inte vackert, ångest är för jävligt. Om man inte pratar om det så fortsätter det att vara okänt och vi kommer aldrig att komma till den där dagen som så många drömmer om, att psykisk ohälsa en dag ska vara lika accepterat som fysisk ohälsa. 

J. K. Rowling, Lady Gaga, Johan Rheborg, Prinsessan Diana, Bruce Springsteen, Robin Williams, Jim Carrey, Chester Bennington, Heath Ledger, Katy Perry

 Det enda sättet för att mota bort mörkret är att tillsätta ljus.

Så fort jag sluter ögonen finns det där Det som sliter och river i bröstet men som går andra omärkt förbi

Har börjat gå i sömnen! Troligtvis någon av medicinerna som ligger bakom det, men svårt att veta vilken när man tar en hel jädra näve full av dem varje morgon och kväll. Läkarna står handfallna. Lyckligtvis går jag inte i sömnen varje natt, men när jag väl gör det så gör jag så konstiga saker att jag blir rädd för mig själv. I förrgår vaknade jag av att jag la handen på den varma spisplattan.