Mitt hjärta är ett jordskred

Jag ser mig sällan i spegeln för personen som ser tillbaka på mig är inte jag.

hjärtat bultar i en våldsam takt, rusar som en hjord av antiloper känslor som katedraler omkring mig tystnaden ekar mellan väggarna 

Jag träffade farmor i natt, hon hälsade att farfar kommit fram och hon visade mig en del av himlen.

Sedan jag började äta psykofarmaka har jag gått upp väldigt mycket i vikt. Sanningen är att jag väger dubbelt så mycket som jag gjorde innan jag började med medicinerna år 2015. Det har tagit hårt på mig, inte det att jag påminner om en säl, (jag gillar sälar) utan för att jag har svårt att göra vissa rörelser som jag gjorde förut, jag orkar inte lika mycket som förut och kläderna passar inte. Många tror sig också ha rätten att uttrycka sina känslor om min kropp, jag är tjock, äcklig och lat. Men ingen jävel ska säga åt mig att jag är lat och inte försöker. Jag går ofta promenader och tränar faktiskt också. Igår gick jag 30'000 steg. Idag har jag gått 12'000 steg och då är klockan inte ens tio på förmiddagen. Jag försöker och jag gör mitt bästa så håll käften.  

En sköterska från öppenvården hörde av sig till mig idag. Hon berättade att det blivit väldigt galet med mina mediciner efter att jag blev utskriven från avdelningen. Kommunikationen mellan avdelningen och öppenvården har inte fungerat och jag har blivit felmedicinerad i tre veckor. Fantastiskt! Inte konstigt att jag mått pyton och fått fajtats så hårt för att hålla ihop. 

Jag tittar i gamla dagböcker, jag har så många fina minnen. Men det är också väldigt mörka tankar, så mörka att jag faktiskt är lite förvånad över att jag fortfarande lever. 

Jag hatar när ni frågar mig om jag vill det ena eller det andra, vill jag gå höger eller vänster? Vill jag ditt eller datt? Jag vet inte vilket som är det rätta svaret! Ofta när jag väl valt något så känns det alltid som om jag gjort ett felval och som om det inte finns någon återvändo. Oftast vill jag bara umgås, det spelar ingen roll vad vi gör. Varje gång jag väljer något så väljer jag också bort något.  

Jag förstår fortfarande inte att han är borta. På byrån ligger breven jag aldrig hann med att posta, tankar och hälsningar som aldrig nådde fram. Kan man skicka brev till himmelen? Jag tror att det första han gjorde när han kom till himlen var att pussa och krama på farmor, som han längtat efter henne! Jag längtar också, vill bort.

"Ska du verkligen äta det där? Du är ju inte i minsta laget. Förut var du så smal och fin." Det sitter åtta vuxna runt bordet och ingen säger någonting när hon kastar ur sig sin avsky. Alla sitter tysta, håller käften. Kanske håller de med.

Nu har han fått ro, farfar, nu har han somnat in. Jag var till sjukhuskapellet igår eftermiddag och tog farväl. Han såg ut som om han sov, som om han skulle vakna upp när som helst. Jag lyssnade efter hans brummande snarkningar men de kom aldrig. Jag sjöng Amazing Grace för honom innan jag gick och i mitt huvud hörde jag hur han sjöng med. Det känns som om jag går i slowmotion och världen runt omkring springer på som vanligt. Ingen verkar veta att vi förlorat en av de vackraste.

Jag brukar aldrig gråta. Men idag var inte som andra dagar. Idag har jag suttit på sjukhuset och hållit farfar i handen.  Nu är det inte långt kvar. 

Idag skickade jag in manus (barnbok nr 2) till förlaget, är så nervös över vad de har att säga. Texten är så jävla mycket bättre än sist de läste och jag har utvecklat historien ganska mycket. Fjärilar i magen. 

Har kommit på att jag vill ge ut ytterligare en bok med mina egenritade bilder, så nu har jag börjat rita igen! Har varit helt tom på inspiration och fantasi en lång period men nu flödar det fram så snabbt att jag knappt hinner med att få ned allt på papper. 

Man har hittat ytterligare en blödning i hjärnan. Lille farfar, det är okej om du vill gå.